Åbo Nations logo

ÅBO NATION

Historia

HISTORIA

Åbo Nations historia

Här kan du läsa om hur Åbo Nation bildades med början från år 1643. Men hur kommer det sig att nationen år 2006 firade sitt 100-årsjubileum? Historiken ger svar på många frågor och bjuder också på små anekdoter från de gångna 100 åren.

Året var 1643. Studenterna vid Kungliga akademin i Åbo sammanfördes i nationer. Den första nationen var “Aboenses”. Hela den tid universitetet befann sig i Åbo var denna nation en av de största och förnämsta. Nationens första inspektor var professor Eskil Petraeus från Värmland, akademins rektor.

Till “Aboenses” kom studenter från olika landskap och bestod slutligen av fem huvudbeståndsdelar. De egentliga “aboenses” var studerande från Åbo stad, d.ä. domkyrkoförsamlingen. Sedan kom “boreales” och “australes” från Åbo Slottslän (sedermera Egentliga Finland). De förra härstammade norr, de senare söder om Aura å. “Satagundi” var studerande från Kumogård och “alandi” utgjordes av skärgårdsstudenter.

När universitetet sedan flyttade till Helsingfors fanns tre särskilda nationer: den Borealiska Nationen, Åbo Nation samt Satakunta Nation. Dessa nationer var dock så pass små och deras medlemsantal så litet att deras verksamhet inte motsvarade de anspråk som ställdes på självständiga studentnationer. Därför anhöll de av Kejserliga Alexanders-Universitetets (nuv. Helsingfors universitet) konsistorium om att bli förenade i en enda nation. Så bildades den Västfinska Avdelningen år 1846 (redan 1829 hade benämningen nation bytts ut mot avdelning som mindre påminde om självstyrelse och nationalitet).

Västfinska Avdelningen rekryterade sina medlemmar från de trakter där kulturen tidigast blomstrade upp i vårt land. Mer än de övriga nationerna yvdes den över sina traditioner från Åbotiden.

Bland kända medlemmar under mitten av 1800-talet kan man lyfta fram orientalisten Georg August Wallin (1811-1852), hemma från Sund på Åland, och diktaren och författaren Josef Julius Wecksell (1838-1907), som sedermera har blivit kallad Åbo Nations nationsskald. Båda herrarnas gravvårdar är resta med hjälp av medel som nationen samlat ihop, gravvårdarna hittar man på Sandudds begravningsplats.

Mellan åren 1852 och 1868 var nationerna upplösta enligt allerhögsta befallning och studenterna sammanfördes efter fakulteter. Verksamheten fortsatte dock i hemlighet. År 1868 återgick man till det gamla och Västfinska Avdelningen fortlevde i samma form som tidigare. Till inspektor valdes år 1868 Zacharias Topelius.

Språkstriden

Mot 1800-talets senare årtionden flammade språkstrider upp i Finland; språkstrider som var en följd av den finska nationalkänslans uppvaknande. Även bland studenterna undanträngdes småningom alla andra intressen av den alltmer dominerande språkfrågan och striderna blev allt häftigare ju mer jämnstarka de båda parterna blev.

Svenskarna sammanslöt sig för att värna de rättigheter som den framstormande finskhetens förkämpar ville beröva dem. Västfinnarna tog dock en mer moderat hållning, den s.k. “västfinska färgen”.

Men även inom Västfinska Avdelningen började de radikala elementen på såväl den finska som den svenska sidan i allt högre grad påverka stämningen. Nationsmötena blev hetsiga debatter där man gick till personliga angrepp utan att skräda med orden. Under sådana förhållanden gick det förstås ej heller att enas i sådana ärenden som inte alls gällde språkfrågan. Oberoende av hur gott ett förslag än kunde vara, så blev det något av en hederssak att rösta mot förslaget ifall det kom från det motsatta “partiet”.

Nationens yttre verksamhet blev i hög grad lidande och en studentnations kanske viktigaste uppgift, att sammanföra studeranden till en kamratkrets med gemensamma intressen och strävanden, förfelades totalt. Det gick t.o.m. så långt att det ansågs olämpligt att svenskar och finnar satt på samma bänk.

Ett sådant tillstånd blev i längden olidligt och på bägge sidor insåg man vikten av en ändring.

Delningen

Såväl svenskar som finnar sammanslöt sig till särskilda kamratföreningar vid sidan av den officiella nationen och dessa föreningar övertog småningom, åtminstone i praktiken, nationens skyldigheter vad gäller folkbildnings- och hembygdsverksamhet samt uppfostrande kamratskap.

Den svenska föreningen stiftades 1882 och kallades Västfinska Stammen (V.S.), medan den motsvarande finska föreningen bar namnet Länsisuomen Suomalaiset (L.S.). Men fortfarande kunde de två föreningarna inte komma överens och samarbeta.

Detta kunde inte fortgå. Det insåg man allt klarare, i synnerhet på svenskt håll. Bland de svensksinnade västfinnarna uppkom redan tidigt tanken på en delning av nationen på språklig grund, en tanke som även understöddes av rektorn Th. Rein.

På finskt håll ställde man sig tvekande till delningsförslaget, men en kommitté tillsattes ändå för att bereda frågan.

Svenskarna förordade en delning i tre delar: Satakunda Avdelning, Egentliga Finlands Avdelning och Skärgårdsavdelningen. De två förstnämnda skulle bli finska och den tredje svensk. De finskspråkiga motsatte sig dock varje tanke på en delning av nationen. De ansåg att en stor nation bättre kunde utföra folkbildningsarbetet, vilket de ansåg vara nationens viktigaste uppgift.

Vid den avgörande omröstningen våren 1895 segrade den finska majoriteten och delningsförslaget förföll.

Men frågan blev snart åter aktuell.

Vårterminen 1900 var synnerligen stormig. Inspektor, professor M.G. Schybergson, framhöll den tilltagande oenigheten för t.f. vicekansler, statsrådet Th. Rein, och föreslog en delning av nationen. T.f. vicekanslern understödde förslaget och uppmanade nationen att överväga förutsättningarna för en delning av densamma. En kommitté utarbetade ett förslag till bildandet av tre nationer: Åbo, Egentliga Finlands och Satakunda. Dessa skulle dock ha gemensam årsfest samt varje månad sammankomma till gemensamma möten. Svenskarna omfattade förslaget, men finnarna inom nationen förkastade all delning. De erkände dock att partistriderna inverkade menligt både på kamratlivet och nationens arbete, men någon delning ville de inte veta av.

Kommittén sammankom ånyo och lyckades få till stånd ett nytt betänkande som de presenterade för nationen. Svenskarna var fortfarande för en delning, medan finnarna röstade för ett förslag som sade att allt skulle bli bra i den odelade nationen om förtroendemän och funktionärer tillsattes i proportion till de båda språkgruppernas medlemsantal. Detta förslag vann med en rösts marginal.

T.f. vicekansler kunde dock inte godkänna tre nationer sammanbundna på det sätt som föreslagits. Han kunde över huvudtaget inte gå med på någon annan delning än efter geografiska gränser. Han meddelade nationen vidare att endast en tudelning kunde godkännas. Samtidigt uppmanade han nationen att framställa önskemål angående de två eventuella nya nationernas namn och områden o.dyl. Ånyo tillsattes en kommitté.

Åbo Afdelning

I november 1901 presenterades ett nytt förslag: Åland och Åbolands skärgård skulle utgöra område för Åbo Avdelning med svenskan som officiellt språk, medan återstoden av nationens områden skulle tillfalla en finskspråkig Västfinsk Avdelning. Åbo stad skulle vara gemensam för bägge nationer. Förslaget förkastades dock åter av finnarna som vann med två rösters majoritet.

Förhållandena inom nationen blev dock allt olidligare. Våren 1903 uppmanade t.f. vicekansler nationen att åter en gång uttala sig om huruvida den önskade en delning och i så fall i vilken form.

Man visste att endast en tudelning skulle godkännas, men samtidigt var man medvetna om att den enda tillfredsställande lösningen var en tredelning. Därför förordade man en tredelning.

Man röstade först om tredelning eller tudelning och en stor majoritet var för det förra alternativet. Men vid omröstningen om delning eller icke delning föll rösterna 75 mot 75 och den avlagda röstsedeln avgjorde frågan till förmån för en delning.

Genom t.f. vicekanslers beslut av den 14:e mars 1903 delades Västfinska Avdelningen i en tvåspråkig Åbo Avdelning och en finsk Satakunda Avdelning. Beslutet trädde i kraft den 1:a januari 1904.

Sålunda hade delningsfrågan fått ett avgörande. Men det stod ändå klart för alla inom den nya Åbo Avdelningen att denna lösning ej kunde bli bestående. Den tvåspråkiga nationen, där svenskarna hade en mycket knapp majoritet, övertog Västfinska Avdelningens språkstridigheter. Visserligen hade något av ett stillestånd inträtt, men ofta brast detta samförstånd och någon verklig enighet åstadkoms sällan. Fortfarande var nationen för inhomogen, alltför många intressen gjorde sig gällande och parti- och språkskiljaktigheter bildade klyftor som alltmer vidgades, då all förståelse för den motsatta partens åsikter saknades.

De förhoppningar att ett rikare nationsliv skulle uppblomstra i de nyuppkomna mindre nationerna blev för Åbo Avdelnings vidkommande icke infriade.

Redan från början av nationens verksamhet var frågan om en ny delning aktuell. Den 13:e februari framlades, denna gång från ungfinskt håll, ett förslag om en delning i två nationer, en svensk och en finsk. Som skäl anfördes att inga som helst gemensamma intressen förenade nationens medlemmar.

Delningen av Västfinska Avdelningen hade åstadkommits genom satakundensarnas inflytande, och av alla dem som bildade Åbo Avdelning, hade ingen önskat en sådan delning som ägt rum. Nationen hade från början varit dömd att långsamt förtvina eller att dö.

Ett förslag till delning på geografisk grund framlades. Den ena nationen, Egentliga Finlands Avdelning, skulle omfatta fastlandet, den andra skärgården och Åland. Åbo stad skulle vara gemensam. Med 61 röster mot 5 beslöt nationen att anhålla om en sådan delning. Den överväldigande majoriteten visar att man även på finskt håll småningom börjat erkänna nödvändigheten av en delning.

Delningsförslaget hade inlämnats till konsistorium och man gick i väntans tider. Då kom hösten 1905 storstrejken och de följande händelserika veckorna. Allt gammalt sopades undan och man glömde för en tid både språkgräl och partignabb. Aboenserna var med liv och själ med i händelsernas centrum; ett Åbokompani av skyddsgardet bildades och svurna motståndare från språkdiskussionerna fann varandra som vapenbröder och lärde uppskatta varandra.

Men snart återgick allt till det gamla. De högt ställda förväntningarna sveks, i lantdagen bekämpade de olika partierna varandra med ursinnig häftighet och studenterna följde exemplet.

Inom Åbo Avdelning gjorde sig de gamla motsättningarna åter gällande och man väntade otåligt på utslag i delningsfrågan. Men på högre ort var man tveksam. Rektor Hjelt förordade en delning, men enligt andra grunder än dem nationen föreslagit. Han föreslog att Egentliga Finland och Åland skulle bli gemensamt område för två nationer. Varje student från området fick fritt välja vilkendera nation han ville ansluta sig till, dock så att den ena nationen företrädesvis skulle omfatta studenter från svenska och den andra från finska läroverk. Detta innebar att rektor slutligen accepterat en nationsdelning på språklig grund. För att undanröja alla tvivel hölls dessutom en skriftlig omröstning bland nationsmedlemmarna, varvid 178 röster gavs för en delning och 10 mot.

Inför ett så tydligt vittnesbörd gav även t.f. vicekansler slutligen sitt samtycke till en delning enligt de principer rektor uttalat och vilka nationen den 9:e oktober 1905 omfattat.

Genom förordnande av den 15:e januari 1906 delades den tvåspråkiga Åbo Avdelning i en svensk och en finsk nation.

Vad gällde namnen för de nya nationerna var man ense om benämningen Egentliga Finlands Avdelning (Varsinaissuomalainen Osakunta) för den finska nationen. Däremot fanns många olika åsikter om den blivande svenska nationens namn. Svenskarna höll på Åbo Avdelning, men finnarna genomdrev förslaget Åbo-Ålands Avdelning. Kansler stadfäste den finska nationens namn, men den svenska tilldelades namnet Sydvästfinska Avdelningen.

Detta namn tillfredsställde dock ej svenskarna som till sist lyckades genomdriva namnet Åbo Avdelning. Genom ett förordnande fastställde sedan t.f. vicekansler namnen Åbo Avdelning och Egentliga Finlands Avdelning. Samtidigt utsattes dagen för delningens verkställande till den 1:a juli 1906.

Sålunda hade Åbo Nation återuppstått.

Och det är här vår hundraåriga historia som en självständig nation tar sin början. Under de gångna åren har naturligtvis ett och annat hunnit inträffa. Nationen har genomgått ett namnbyte, överlevt hot om vräkning och varit politiskt aktiv. Allt det här uppblandat med mycket studentikosa aktiviteter och upptåg.

Du kan läsa mer om nationens hundraåriga historia i vår historik. Redaktör är Markus Haakana. Boken är inbunden med vita pärmar och säljs till ett pris på 10 euro. Kontakta vår skattmästare om du är intresserad av att köpa boken!

bostäder Bostäder
underföreningar Underföreningar
fester Fester
vännationer Vännationer
historia Historia
styrelse Styrelse